De flesta människor har höga ideal. Man vill mycket, längtar efter mycket och försöker göra det man tycker är rätt. Det kan ju handla om motion, umgås med vänner, studera, fixa saker hemma och att hjälpa andra.
Jag är nog inte ensam om att känna att jag inte når upp till de höga idealen. Det tror jag nämligen alla känner. Jag hoppas nästan det, annars är risken stor att man blir självgod och helt enkelt inte ser sina egna brister. Det får vi nog tänka på lite till mans.
Men det allra viktigaste är vad vi gör av den där känslan att inte räcka till, att inte lyckas. Antingen låter vi skam eller besvikelse och i värsta fall uppgivenhet drabba oss. Det har ju aldrig hjälpt någon. Skulle man fråga någon livscoach typ Peter Nilsson från Mammas nya kille i P3, skulle han säkert säga att vi ska rycka upp oss och sluta lipa.
Det tror jag räcker långt vissa gånger men i längden tar också den energin slut och man kommer liksom till slutet av sig själv. Det är i de stunderna jag blir så sjukt tacksam över att Gud inte bara är en önskedröm, utan faktiskt ställer sin motivation och inspiration till förfogande. Jag blir påmind om att jag trots mina brister är villkorslöst älskad bortom mina prestationer och kan hämta kraft från honom för vilken ingenting är omöjligt.
Be Gud om kraft och liv när du är trött. Be Gud och människor om förlåtelse när du gjort fel. Be Gud om insikt och nya perspektiv när allt går bra. Han är alltid på din sida!
/Nicklas
Great stuff! Har provat och det funkar..