Jesus gick vidare och kyrkan står kvar

Jag har just läst Carl-Henric Jaktlunds bok ”Jesus gick vidare och kyrkan står kvar”
Eftersom det är väldigt få saker som ligger lika nära om hjärtat som unga människor och kyrka vill jag ge mina reflektioner på den. Jag är generellt emot blogginlägg som tar mer än 2 minuter att läsa men idag gör jag ett undantag.

Att det är ett av kyrkans största problem som adresseras gör inte saken mindre intressant. Att jag själv har jobbat i tio år mitt i det som boken söker svar på gör att det känns som om någon skrivit om mitt jobb.

Boken är väldigt lättläst! De flesta läser den på ett par timmar. Om det är medvetet från CHJs sida vet jag inte, men det gör att den är tillgänglig för alla som är intresserade. Jag önskar att många församlingsledningar läser boken och har ett djupgående strategiskt samtal om hur församlingens närmaste 30 år ska skilja sig från de senaste 30 åren i hur man bygger ungdomsarbete! Carl-Henric, se till att få ut boken i stora billiga paket till församlingsledningar under 2010.

Utan att känna författaren jättebra tror jag att vi är ganska olika som personer. Det har vi dock gemensamt att unga människor och kyrka är något som berör oss djupt och intensivt på insidan. Under läsningen fascineras jag över att så få (om någon) böcker är skrivna om detta fenomen. Desto bättre att CHJ gjort det!

Det sätt som CHJ beskriver 80- och 90-talen på har jag beskrivit som verksamhetskyrkan och det är en av de saker som min generation varit helt ointresserad av sen vi själva blev vuxna. Det sitter såklart ihop med hela samhällsutvecklingen men gör ju inte saken mindre viktig utan pekar snarare på att även kyrkan haft svårt att leva i den förändring som den moderna kulturen krävt.

Verksamhet blev för oss ett skällsord. Vi ville att allt skulle handla om relationer. Kanske jag haft svårt att för mig själv erkänna att många av de önskade relationerna behövde vara till äldre personer. Men troligtvis är det så att jag varit omgiven av många äldre förebilder. Jag är sjukt tacksam för dem. Människor vars tro och relationer inspirerat och utmanat mig att mogna i min egen tro. Förebilderna som CHJ ser som den stora bristvaran i kyrkorna. Som orsakat havererad tro hos hundratusentals svenskar.

Jag håller med CHJ om att det föreligger ett systemfel. Att det är fel att det finns ett sånt glapp mellan generationerna. Jag har däremot inte hittat den självklara lösningen. Varje gång dessa frågor behandlas ropar många:”De mest erfarna ledarna borde vara ungdomsledare” och ”Man borde inte få vara ungdomspastor om man inte är gift, fyllt trettio år och har barn” typ.

Jag förstår logiken men jag har aldrig kunnat visualisera en realistisk bild av hur det skulle se ut i verkligheten. Jag tror att den är omöjlig! och kanske t.o.m. dum/korkad! Det är ju just för att man är närmare tonåringarna i ålder som man kan vara den där bryggan till de vuxna. För att man förstår kulturen. En ungdomsledare som själv har en stor familj att ta hand om har inte den energi och tid som krävs. Att vara borta på helger och kvällar tex.

Om en missionär ska åka till Afrika vill man ju se till att vederbörande har lite koll på Afrika och inte kommer dit i sin nya Volvo, utan att kunna något annat än svenska för att lära alla hur man firar svensk jul. Ok, det var en taskig bild men det här är ju bara en blogg.

Det är klart att experimentet har gjorts många gånger att sätta en jätteerfaren och äldre kunnig bibellärare framför ett gäng tonåringar med resultatet att de somnar eller sitter och sms:ar efter 7 minuter. De förstår inte varandra!

Jag är övertygad om att unga människor även framöver ska jobba med tonåringar.
MEN inte själva!
Jag tror på den församling som rättar sig efter de unga. I teorin har alla gjort det, men i praktiken ytterst få.
De vuxnas intressen har alltid kommit före. De som har pengarna, kontakterna och erfarenheterna.

Jag tror på den församling där församlingsledningens och pastorns viktigaste uppgift är barnen och ungdomarna. Det är troligtvis ganska svårt och gör nog många upprörda. Inte i teorin, men i praktiken. För då måste annat bli mindre viktigt. Jag ger inga exempel på vad det kan vara…

En av flera träffande formuleringar i boken finns på sidan 114:
”Många församlingar, påstår jag, tappade i förändringstempo när ungdomsverksamheterna växte sig allt starkare. Varför förnya gudstjänstlivet när de unga kunde få utlopp för sina idéer, musikstilar och annat vid sina egna samlingar?”

Jag menar att församlingens huvudidentitet måste kunna vara med och för de unga, deras vardag, brottningskamp och tvivel. Jag har sett det med egna ögon och jag tror att det är vägen framåt. Det är iaf ett stort steg på vägen mot en tryggare församling där alla vuxna mogna kristna känner sig behövda och får användning för sina erfarenheter och sina kunskaper. En församling där tron får innehålla tvivel, frågor och frustration. Där generationerna lever tillsammans.

Alternativet har jag redan uteslutit. En kyrka dit unga människor inte vill komma, eller en kyrka dit de inte vill komma tillbaka sen de blivit vuxna för att alla enkla svar från tonåren var FÖR enkla. För att förverkliga det behöver en församling varken bli överfilosofisk, relativistisk eller flummig. Bara smart och modig.

Detta är redan långt och det finns mycket mer att säga. Säkert blir det så också. Därför slutar jag här.
Tack Carl-Henric!

/Nicklas

2 thoughts on “Jesus gick vidare och kyrkan står kvar

  1. Kunde inte ha sagt set bättre själv. Måste ta och läsa Carl-Henrics bok. Detta är en ödesfråga, om vi vill ha kvar en kyrka om 40 år.

Comments are closed.